tisdag 17 september 2013

Dags för Kykladerna.

Kykladerna är en av flera ögrupper i Egeiska havet. Merparten av dem är klippiga och torra. På bergsluttningarna ser man de vitkalkade husen och de vita kyrkorna med blå kupoler syns i alla byar och städer. Gott om långa sandstränder vilket gör Kykladerna till perfekta turistorter. Mellan Aten och öarna går färjor, vissa mycket snabba.
Vi lämnade Poros en vindfattigt morgon för att ta oss ca 50 distans österut i Egeiska havet och till ön Kithnos. Inte anade vi, att vi två timmar senare skulle sätta segel, storsegel och code( stort lättvindsförsegel), och få resans goaste segling. I ostlig till sydlig vind 3-4 meter, tog vi oss fram över smult vatten. Vilken känsla...
Inga höga farter men mellan 4-6 knop var det större delen av seglingen. Fram emot kvällen kunde vi ankra innanför sandreveln i Fikiadha-viken på Kithnos. Mycket, mycket nöjda.
Morgonen därpå tog vi oss in till stranden. Det var länge sedan vi kände sand under fötterna. Vi har enbart haft stenstränder tidigare i Grekland. Vid sidan av stranden låg en taverna. Ute i ingenstans....
Vid lunchtid lämnade vi viken och fick en kryss runt norra spetsen på Kithnos på väg mot Loutra, en liten by på nordöstra sidan.
Under vår promenad i byn passerade vi en liten kanal med rinnande vatten. Och det var varmt!! Vattnet kom från en varm källa och leddes ut i viken vid hamnen. Där var uppbyggt, som en rund bassäng av stenar och där satt både män och kvinnor i det varma vattnet.
Håkan, som älskar badtunnor såg nu sin chans att få njuta i det varma vattnet och inviterade frun. Här satt vi, när mörkret föll och hade det mysigt.
Vindutsikter för varje natt var blåst från nordväst, så när vi lämnade Loutra var det bara att söka sig till en natthamn med lä för nordvästliga vindar. Nu hittade vi Ay Stefanos, en vik med lite bebyggelse på stranden. Här passade det att städa bort all sand vi fått med oss efter badet i Loutra. På kvällen kom två motorbåtar med helgfirande greker och förtöjde i träden på stranden. /////// Nästa ö att besöka blev Serifos. En frisk nordostlig vind tog oss till sydsidan av ön. Vi beundrade stenmurarna som var byggda på bergsluttningarna av både Kithnos Och Serifos. Rester från forna tiders terrassodlingar fanns också på sluttningarna.
När vi kom in i viken på Serifos, låg vinden på. Vi fällde ankaret inne i viken. Inte särskilt mycket bebyggelse. Rester av gruvdrift på stränderna. Även i denna vik låg motorbåtar av större motell. I vår pilot stod det att en taverna skulle finnas. Viss vägledning fick vi av Magnhild, som varit där veckan innan. Så på kvällen promenerade vi genom den uttorkade bäckravinen upp till tavernan. Jo, då, visst kunde de servera oss lite mat. Vi blev kvällens enda gäster. En fin utsikt över viken, där Alacrity låg, hade vi. Och när vi var klara fick vi skjuts av krögaren ner till stranden. Natten blev lugn, dock med en mycket besvärande dyning från syd.
Vindprognoserna fortsatte prognosera hårda vindar om några dagar, nu även med åska. Vi beslutade att fortsätta och tog oss till Paros, 40 distans österut. Marinan i Naoussa fick bli nästa övernattningshamn. Naoussa visade sig inte bara vara en by på bergsluttningen, utan en mycket charmig sådan med vindlande gränder, där boutiquer och restauranger trängdes. Här var det verkligen en helt ny värld, som vi tidigare inte sett. Men vi anar att denna lilla ort har mycket gott om turister, när det är högsäsong. Här nedan några bilder från vår promenad i Naoussa.

tisdag 10 september 2013

Har en stad en själ?

Sedan vi lämnade ön Trizonia, har vi besökt fem orter av varierande storlek, två på grekiska fastlandet, två på Peloponnisos och en på ön Poros. Inför angöring är vi lite förväntansfulla; vad kommer vi att ta med oss härifrån? Den första orten var lilla Galaxidhi, ca 20 distans från Trizonia. Hit kom vi efter fyra timmars motorgång på ett spegelblankt hav. På kajen mötte den självutnämnde hamnkaptenen, som gormade och skrek. Vad, var svårt att uppfatta. På samma kaj fanns också vänner från Marina di Ragusa, som hjälpte till vid förtöjning.
Besöket i Galaxidhi var föranlett av besök i Delphi, religiös och politisk helgedom från ca 500 f.v.t. Mer om Delphi i ett eget inlägg. Galaxidhi hade en liten hamnanläggning och utmed kajen låg ett antal restauranger. På kvällarna spreds ett trivsamt sken från belysningen på restaurangerna. På en tvärgata samsades affärer, där vi kunde inhandla de nödvändigaste matvarorna. Vid torget, ca 500 meter från hamnen, låg busshållplatsen. Det var trevliga omgivningar att vandra i, rent och prydligt, som oftast där vi varit i Grekland. Små insprängda strandsnuttar.
Hamnpolisen ville ha € 8 varje natt. Vatten och el behövde vi inte betala för. Sista dagen i Galaxihdi var det stor tvätt av båten. Inte så ofta det finns vatten så lättillgängligt.
Nästa ort på vår resa blev Andikiron. Efter någon timme mötte vi en fin vind och vi såg fram mot några timmars fin segling. Tyvärr slutade det lite snöpligt. Snörplinan på vår genua hakade av någon anledning fast i riggen när vi slog, och därmed skörades akterliket. När vi kom till Andikiron blev det segelbyte; vår förträffliga genua inköpt för 2000 kr innan vi for iväg, fick packas ner och fram kom vår stora fock. Därmed var vi sysselsatta den eftermiddagen.
Lugnet var totalt i Andikiron. Före kl.19 hade vi inte sett någon i denna lilla slumrande ort förutom några pojkar som dök ock badade i hamnen. Tillsammans med en fransk båt hade vi förtöjt i den lilla hamnen. Vatten och el fanns att tillgå. Allt gratis. På kvällen blev det liv och rörelse utmed strandpromenaden och i hamnen. På sofforna på kajen satt den äldre generationen, medan ungdomarna rörde sig utmed strandpromenaden. Från militärakademin ljöd taptot vid niotiden. Då hade det varit mörkt någon timme.
23 distans till Kiato på Peloponnisos. Vindstilla, så det blev motor igen. Kiato var utgångsläge för passagen av Korintkanalen tio distans bort. Här var det fiskehamnen eller den lilla kommersiella hamnen, som gällde. Vår förvåning blev stor, när vi upptäckte att Kiato var en relativt stor stad. Här fann Ing-Marie en fantastisk köttaffär och frysen kunde fyllas inför kommande månad. Utmed fiskehamnen fanns några små restauranger, välfyllda denna fredagskväll. Vi avnjöt stekt ost och bläckfiskringar samt det lokala vita vinet. När vi kom tillbaka till kajen, där båten låg, hade familjer samlats för sitt kvällsfiske. Här ville hamnpolisen ha drygt € 11 och något vatten eller någon el var inte i sikte.
Vid tretiden på natten vaknade vi av regn!! Och på morgonen inför avfärden mot Korintkanalen var vi tveksamma. Skulle vi gå i regn genom denna fantastiska färdväg. Vinden fick avgöra. Prognosen för lördagsmorgonen var vindstilla vid kanalöppningarna.
Kanalen, som är insprängd där halvön Peloponnisos tidigare hade landförbindelse med fastlandet, är sex km lång. Färden igenom är reglerad av hamnmyndigheten på östra sidan och är enkelriktad. För oss tog det 35 minuter att gå igenom och för den färden betalade vi € 204. Alternativet hade varit att runda Peloponnisos. Kanalen var mäktig med sina höga kalkstensväggar. Kanalen har inga slussar och en viss ström kunde märkas även att det var vindstilla. Varje tisdag är kanalen avstängd för rengöring.
Ja, vi fortsatte vårt motoriserande efter att vi gjort rätt för oss. Närmaste, skyddade ankringsplats fanns vid Korfos, även den på Peloponnisos. Första natten ankring, då all landförtöjning var upptagen av helgfirare från Aten samt en stor grupp kappseglingsbåtar, som invaderat Kiato under helgen. Söndagen blev lugn. Atenarna och kappseglingsbåtarna lämnade Kiato tidigt och vi kunde angöra den kommunala pontonen, där hamnkaptenen villa ha € 3 av oss. Möjlighet till el och vatten fanns också. Den natten blev vi ensamma på pontonen och i bukten ankrade ca tio båtar.
För måndagen utlovades fina segelvindar. Vårt mål var nu ön Poros ca 23 distans i sydostlig riktning. Vi fick en fin sträckbog till att börja med. Men vartefter dagen gick blev det tunnare och tunnare med vind. Fem distans före Poros ökade vinden på nytt. Vi ankrade en distans utanför Poros stad, i den stora lagunen.
Dagen därpå närmade vi oss Poros för ett besök. Utmed stadskajen var det tämligen osäkert att ligga pga svall från alla färjor, som trafikerar Poros. Det blev svajning igen. Poros är byggd kring två kullar. Husen klättrar på sidorna av kullarna. Utmed strandpromenaden ligger restaurangerna tätt, och upplevelsen var, ja ganska turistiskt. Men så började vi klättra i alla de trappor, som ledde uppför ena kullen. Här uppe charmigt, lugnt och fint. För första gången såg vi de karakteristiska färgerna vitt och blått, som vi sett på så många bilder från Grekland.
Ja, så var det ju det där med en själ. Andikiron och Korfos satte inga djupare spår, men de övriga tre kommer vi nog att ha bestående minnen av.