Avstickare från "rutten" till Sporaderna

Knappt tre veckor i Pagasitikos Kolpos, Gulf of Volos. Vi njöt av omgivningarna och seglingsvattnen passade oss. Vi kryssade kors och tvärs i bukten, där ingen sträcka var längre än 15 distans. Det blev lite blåsigt under en period och då blev vi kvar längre än vi tänkt oss på en plats....

Helt ensamma i viken vid Nies. Några små fiskebåtar låg förtöjda vid en brygga, campingplatsen var i princip öde och husen i byn tycktes vänta på att ägarna skulle återvända. Under vår promenad utmed bygatan fick vi sällskap av en hund. Det visade sig att några hus var faktiskt bebodda.

Utmed östra och södra delen av Gulf of Volos löper bergsryggen Trikeri Peninsula, likt en lång utsträckt drakrygg. https://en.m.wikipedia.org/wiki/Trikeri Högsta toppen, Mt Pilion, 1 548 meter, är snötäckt på vintern. Vid yttersta spetsen hittade vi en liten ankringsplats. Här njöt vi och badade i kristallklart vatten.

Många greker reser till Trikeri Peninsula på semester. Stora hus, en del ägda av greker utomlands, låg på bergssluttningarna. Från huvudorten Volos gick flera färjor dagligen ut till Sporaderna. Här mötte vi de första chartereskadrarna.

Efter fem minuters färd med taxibåt från spetsen av Trikeri Peninsula, var man på den lilla ön Palaio Trikeri. Vid vårt första besök på ön förtöjde vi Alacrity vid den lilla bryggan vid en av restaurangerna. Ön hade fått EU-medel. Kanske bidrog det till att det fanns ett vackert torg samt stenlagda promenadvägar på ön. På toppen av ön låg ett kloster från 1800-talet. Efter andra världskriget användes klostret som kvinnofängelse.(se länk ovan) Idag är klostret ett gästhem för dem, som önskar avkoppling i vacker miljö.

Vid vårt andra besök på Palaio Trikeri, då med vår gummijolle, träffade vi Maria och Aris, två grekiska ungdomar, som bodde i Sverige. Med lokalkännedom om staden Volos inspirerade de till besök där och en dag blev det bussfärd dit.

Volos ligger i norra delen av bukten. En av stadens sevärdheter var det moderna tegelbruksmuseet. Vi vandrade runt, som enda besökare, och försökte få en uppfattning om hur tillverkningen gått till. Efter besöket hittade vi ett trevligt café i den äldre delen av staden.

Styrkta av kaffe och juice, flanerade vi utmed gågator och längs kajerna. Mytologins Jason, som begav sig ut för att leta efter det Gyllene skinnet, hade Volos hamn (Iolchos) som utgångspunkt. https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Gyllene_skinnet

Varmt, varmt, varmt. Det var skönt, när vi slutligen hittade restaurangen Avra. Här serverades tsipouro, en lokal variant av ouzo/raki, tillsammans med smårätter.

Ja, under vistelsen i Gulf of Volos var det dags att plocka fram våra datorfläktar, så att vi kunde få lite svalare i båten. Dagstemperaturen låg runt 30, något svalare på natten. Vattentemperaturen pendlade mellan 20-25. Fortfarande juni....

I den sydöstra delen av Gulf of Volos låg vi ankrade vid Vathoudhi under några dagar. Där vi ankrade, hade de lokala fiskarna sitt fiskevatten, så vi omgärdades varje natt av långrev eller långa nät. Fiskelyckan tycktes begränsad. Här firades Håkan-dagen.

Dags för midsommar, som vi firade med Carl och Melanie. Sillunch och "jordgubbsbakelser" serverades på Alacrity. Snapsvisor och så Små grodorna. Detta år låg vi förtöjda i ett blåsigt Ahilio i sydvästra delen av Gulf of Volos.

Evia, en trivsam ö.

Du vet väl att du kan klicka på bilden för att få den större.... Nordost om Aten ligger ön Evia, även benämnd Euboia. Den är Greklands näst största ö efter Kreta. (Ytmässigt något större än Gotland men med betydligt fler invånare.) Medan Kreta sträcker ut sig i ost /västlig riktning i södra Egeiska havet, är Evia formad i nordvästlig/sydostlig riktning utmed grekiska fastlandets östra kust. Mellan fastlandet och Evia finns ett sund. Halvvägs norrut, vid staden Khalkis, blir sundet under åtta km mycket smalt. Vid det smalaste partiet, kallat Euripos, ligger en öppningsbar bro, som alla sjöfarare får passera på väg söder- och norrut. Vid bron är avståndet mellan fastlandet och ön 40 meter. Skickar med en länk där du kan läsa om det märkliga fenomenet i sundet. http://wol.jw.org/sv/wol/d/r14/lp-z/102002687

Mellan fastlandet och flera småorter på ön går regelbunden färjetrafik. Vid Khalkis, mitt på ön finns dels en nybyggd högbro, dels den lilla öppningsbara.

Evia är likt många andra grekiska öarna en bergig ö, men så grön! Särskilt den mellersta och norra delen. Kanske är det därför vi hör så mycket fågelsång, något vi inte lagt märke till här nere i Medelhavet tidigare. På ön finns tre höga toppar. Den i söder, berget Ochi, är nästan 1400 m hög.

Karistos, den sydligaste staden på Evia, blev vår första kontakt med denna gröna och charmiga ö. Vi kom till Karystos med vetskap om att det stundade blåsväder (som oftast när vi går till hamnar). Här fanns en utmärkt allvädershamn och vi förtöjde utmed stadskajen tillsammans med ett tiotal andra längeseglare. I hamnen var ett flertal fiskebåtar förtöjda, då de inte gick ut med sina båtar under några dygn runt fullmåne!? Utmed strandpromenad låg de flesta av stadens barer och restauranger. Men det var på en sidogata vi hittade restaurangen Cava Doro, en grekisk variant av den turkiska "lokanten". Mycket god mat för er, som har vägarna förbi! I staden fanns utmärkta bagerier, fiskaffärer och frukt/livsmedelsaffärer. Vi frossade i jordgubbar, vaniljpajer och gott matbröd.

Eftersom Carl och Melanie tränade för "Walking the Great Wall of China" fick även vi våra träningsdoser. En dag, en vandring utmed Ochis sydsluttning, en annan en vandring utmed stranden. Många vackra hus med underbara trädgårdar. Alla tomma. Hit kommer Greklands "rika" under en sommarmånad.....

På norra delen av ön låg den betydligt mindre orten Orei. Även denna lilla stad charmade oss. Utmed hamnen låg stadens restauranger. Under de vardagskvällar vi var i Orei,var där inte särskilt många gäster. Hamnen sköttes av en av handlarna i byn. Han kom ner till hamnen varje gång en båt kom in och hjälpte till med förtöjningen. Kunde ingen engelska men hade en engelsktalande albansk yngling till hjälp. Dessa två hjälpte till med det mesta. Den lilla tankbilen försåg oss med diesel.

Hamnen var välbesökt. Av båtarna i hamnen var endast en grekflaggad, denna lilla "skapelse". I övrigt fransmän, österrikare, schweizare, tyskar, engelsmän, holländare och svenskar.

Sundet mellan fastlandet och Evia var ett bra seglingsområde. Ingen dyning, dock krabb sjö när det blåste. Oftast var det lätta vindar på förmiddagarna, ett uppehåll med stiltje vid lunch och så på eftermiddagen kom frisk vind, oftast från nordost. Utmed stränderna och på bergssluttningarna låg många villor, som väntade på sina sommargäster....

Under seglingen från Karistos upp till Orei förtöjde vi i hamnar eller låg på svaj. I Khalkis lyckades vi "charma" till oss en plats i "den privata marinan". I den lilla kurorten, till lika färjehamnen Loutra Adhipou, upplevde vi åter varma källors utflöde i havet. Här fanns några hotell med gäster mestadels från Ryssland och Bulgarien.

Vi gjorde "ett fikastopp" före sandreveln vid Evias västra udde, AK Kinaion. Här var det lugnt. Men vid udden flöt strömmen med en hastighet av mer än två knop mellan udden och den lilla ön, som låg västeröm.

Här upp vid norra Evia hade vi åter tidvatten, inte så mycket men vi noterade i Orei en skillnad på tre-fyra decimeter, där vi var förtöjda i hamnen. Tänkvärt.....

Det är inte ofta vi tvingas till omläggning på grund av vindvrid. I den vackra viken Almiropotamos hade vi förtöjt vid kajen i byn Panayia, på östra sidan av viken.

Sent på kvällen vred vinden och en hård västan blåste upp inom loppet av tio minuter. En man från byn uppmanade oss att snabbt lämna kajen och vi var först iväg mot andra sidan viken. Stackars John på Lazy Pelican...hans ankarspel slutade att fungera och han fick för hand ta in sin ankarkättingen i denna blåst. 75 meter!!!! På färden över låg vinden mellan 15-20 meter. När vi kom till ankringsplatsen blev det relativt lugnt och inom loppet av en timme var alla båtarna ankrade. Vi stannade här under några dagar och njöt av de vackra omgivningarna.

Avslutningsvis några rader om staden Khalkis. En stad som väntade på sommarturisterna. Den enda dagen då det var mycket folk i rörelse, var söndagen, en av våra dagar där. I övrigt tomt utmed strandpromenaden. Här stannade vi några dagar, dels för att ta tåget till Aten, dels för att proviantera och känna in staden. Det var också här, klockan 01.50 den 2/6, som vi fick broöppning. Under dagen och kvällen hade det varit kraftig ström, så vi funderade verkligen hur det skulle vara, när det blev broöppning. Dagen innan fick vi dels besöka och betala för bropassage på hamnkontoret, dels besöka port police och få instruktioner hur det skulle gå till. Vi blir alltid lika förundrade hur denna myndighet fungerar. Många poliser i tjänst, men vad gör de???? Nå väl, passagen blev odramatisk och vi kunde ankra i en bukt några distans norr om Khalkis.