Olympia; orakel och festplats samt vaggan för de olympiska spelen.

Dags igen för lite historiskt godis. Denna gång blev det besök bland ruinerna av det antika Olympia. Vi tog lokaltåget från Katakolon på nordvästra Peloponnesos och fick några timmar i guden Zeus heliga lund.

I anslutning till det antika Olympia, genomfördes antikens olympiska spel mellan ca 776 f.v.t och 393 e.v.t. Män (kvinnor genomförde tävlingar här vid andra tillfällen), som skulle delta i de sk. Panhellenska spelen, skyddades på sin vandring till Olympia av soldater i fält. Spelen var tillägnade de olympiska gudarna (de som bodde på berget Olympos) och segrarna i spelen upphöjdes till hjältar med gudomlig status. De som kom för att tävla, kom från hellenistiska riken runt Medelhavet, även att man låg i fejd med varann. Kvar finns stadion utanför helgedomsområdet, där man idag kan pröva på att springa den 190 meter långa banan.

När vi kom dit var vi inte särskilt pålästa, men besöket inspirerade till läsning. Blir du intresserad, finns det många webbadresser att läsa på. Vi började söka svar på wikipedia. Där fick vi veta att redan för 4000 år sedan bebyggdes området med primitiva hyddor. Föremål från den tiden har grävts fram och visas i museet i anslutning till området. Man antar att Olympia hade sin glansperiod omkring 400-talet fvt och det var strax före och efter den tidsperioden, som de olika templen och övriga byggnader uppfördes. I o m att kristendomen erkändes som statsreligion under 300 e.v.t, var Olympias betydelse som helgedom förbi. År 426 utgick ett påbud från dåvarande kejsare, att alla hedniska tempel inom Romarriket skulle förstöras. Den slutgiltiga undergången för Olympia blev de mycket våldsamma jordbävningar, som år 522 och 551 drabbade Grekland. Ett jordras från det närliggande Kronosberget samt översvämningar från närliggande floder, gjorde att området begravdes i slam, lera och grus. Först i början av 1800-talet började fransmännen intressera sig för området. Det dröjde dock till slutet av 1800-talet innan tyska vetenskapsmän upptog arbetet att gräva fram Olympia.

Under vår vandring fotograferade vi tempelruiner och ruingrunder av hus som fanns inom tempelområdet. Vi lyckades att få en timme av lugn, innan området översvämmades av skolklasser och busslaster.

På bilden ovan syns ruinerna av det största templet, tillägnat Zeus. Pelaren är en rekonstruktion för att vi ska få en uppfattning av storleken. Här nedan syns också Heras tempel samt The Philippaeum.

Vi avslutade besöket i museet, som låg i anslutning till området. Här följer några bilder från föremål från utgrävningarna. De två översta bilderna visar de figurer, som smyckade östra och västra gaveln av Zeus' tempel.

Peloponnesos värd en semesterresa.

Peloponnesos är den stora landmassan i sydvästra Grekland, som genom Korintkanalens tillkomst i slutet av 1800-talet, blev en stor ö. Landskapet är varierande med klippig kust och långa sandstränder, bördiga dalgångar, böljande höjder och bergsområden med vild och otillgänglig natur.

Andra hälften av 1900-talet, speciellt efter andra världskriget och det grekiska inbördeskriget i slutet av 40-talet, blev en svår tid för människorna som bodde på Peloponnesos. Få turister, fabriker slog igen och många bestämde sig för att utvandra. En av dem var Theodor Kallifatides, vars böcker skildrar miljöer från Grekland. Peloponnesos blev Greklands fattiga hörn. Men idag ser det annorlunda ut. Turismen blomstrar. Även att inte charterturismen kommit hit fullt ut, har många som turistar på egen hand definitivt gjort det. Här finns Greklands finaste vinterklimat sägs det, något som golfentusiaster säkert upplevt. Den grekiska solkusten ligger på den sydvästra delen med milslånga stränder i anslutning till små städer och byar.

Vi seglade utmed södra och västra kusten av Peloponnesos under en vecka i slutet av april. Vi kom till Monemvasia på sydöstra spetsen i gråväder och lämnade i strålande sol.

Att runda Cape Maleas blev helt odramatiskt efter alla skräckhistorier vi läst om detta Medelhavets Kap Horn. Vinden var svag, lite dyning låg sedan tidigare dagars blåst, så våra planer att ankra vid badparadis Elafonisos några distans efter uddenfick revideras. Dessutom var badtemperaturen inte särskilt lockande....

Vi fick en bra resa, en del segling men också mycket motor runt de andra två uddarna. Här rundar vi Cape Tainaron/Matapan, den mellersta av de tre uddarna.

Vi stannade för övernattning i Porto Kayio norr om Cape Tainaron. Det var en idyllisk plats med böljande kullar och bergssluttningar. Vi väcktes abrupt av dyning som rullade in i viken. Den nordostliga vinden, som vi saknat dagen innan, var nu på plats och vi lättade snabbt ankar.

Tyvärr stod sig inte vinden så länge, utan det blev åter motor några timmar. Vinden återkom från sydost. Den ankring vi tänkt oss utanför den lilla staden Methion vid den västra udden av Peloponnesos, fick vi välja bort pga den frisk sydostliga vinden och dyning, som svepte in på ankringsplatsen.

Vi förtöjde istället i marinan i Pilos, sex distans norrut, en av de mindre charmiga båtförvaringsplatser vi besökt här i Medelhavet. I bukten utanför marinan hade slaget vid Navarinon ägt rum på 1800-talet mellan den turkiska flottan och den engelska. Idag är bukten med sina sandstränder och med närheten till det lite fashionabla Pilos ett uppskattat semester område.

Vårt sista stopp på Peloponnesos blev Katakolon, varifrån vi tåg tåget till Olympia. I Katakolon delar båtar och husbilar kaj. Trevligt med en pratstund med husbilsfolket. Staden lever enbart på att kryssningsfartyg lägger till i hamnen, för att en del passagerare åker till Olympia. Men lite tid blir det för besök i stadens affärer, som öppnar upp vid dessa tillfällen.

Det är märkligt att färdas över hav på mer än 2000 meter djup och bara några mil i sydvästlig riktning ha djup, som uppmätts till 4220 meter, samtidigt som berget Profitis Elias reser sin snöklädda topp i nordost på 2500 meters höjd över havet.

Monemvasia - en höjdpunkt!

Monemvasia, Klippan och också kallad Österns Gibraltar ligger på sydöstra Peloponnesos. Den är spektakulär, vare sig du ser den från havet eller från land.

Vi kom norrifrån och blev förvånade över storleken på den gamla fästningen med staden Molaoi, som klättrade på sydöstra sidan av Klippan. Staden grundades i slutet av 500-talet och blev en tillflyktsort för befolkningen på fastlandet. Klippan var då skild från fastlandet med ett smalt sund. På 1100-talet utvecklades Monemvasia till en betydande handels- och sjöfartsstad. Under historiens gång har Klippan befolkats av bl.a. erövrare från Bysantinska, Venetianska och Ottomanska rikena, vilket har lämnat spår. Monemvasia tillföll Grekland 1821, den 23 juli, i o m slutet på det grekiska självständighetskriget. På senare år firas denna händelse den 23 juli varje år.

Staden förföll efter krigsslutet, men på senare år har den rustats upp. Idag bor ca 1500 personer på Klippan och i staden Yefira på fastlandet. Turismen har ökat och restauranger och små presentaffärer ligger utmed de trånga gränderna. Transporter ombesörjs av skottkärror i gränderna.

Vid sidan av de trånga gränderna domineras stadsbilden av ruiner av gamla försvarsanläggningar och kyrkor. Kyrkorna var under det ottomanska styret omvandlade till moskéer, men har restaurerats och används nu till gudstjänstlokaler.

Den mest betydelsefulla kyrkan är Agia Sofia, som tronar på knappt 300 meters höjd. Det blev att följa den slingrande stigen upp till krönet och tunneln in i den övre delen. Härifrån hade vi en fin utsikt.

När vi kom in i den ringmursomgärdade staden var det atmosfären vi berusades av. Under senare hälften av april då vi besökte Monemvasia var blomsterprakten överväldigande. I gränderna var det sparsamt med turister. Vårt första besök fick avbrytas pga regn och åska, men dagen därpå var det strålande sol.

År 1986 länkades Monemvasai till fastlandet med en bro. Den lilla staden Yefira är liksom övriga Peloponessos beroende av de turister som kommer hit. Vi förvånas ofta över hur välförsedda små orter är av affärer och restauranger. Här fanns flera supermarkets, fyra slaktare, fruktaffärer och ett otal konditorier/bagerier.