Livet i en ankringsbukt.

Vi ankrade fyra dygn vid Formentera, troligen Balearernas största ankringsbukt. Några små maneter i vattnet. Lä vid ostliga och sydliga vindar. Vi hade växlande molnighet några dagar, 25 gradigt vatten och ett väldigt rullande och gungande pga alla färjor, som trafikerade Ibiza och Formentera. Övriga motorbåtar och jollar gjorde sitt till och nu hade vattenskotrarna också kommit fram. Vi vande oss. Visst var det jobbigt förmiddagar och sena eftermiddagar, när det passerade ca tjugo färjor i timmen. Det fanns mycket att titta på runt om. Det blev aldrig en lugn stund och vi hade inte långtråkigt.

Vi har ju i tidigare inlägg berättat att det är många stora båtar i området, ja i hela Medelhavet. Har de blivit större under de år vi har varit i Medelhavet? Katamaranerna, som hyrs ut, definitivt. Och många hyrs nu ut med skeppare. Det var en del hyrbåtar i området, men färre än på andra platser. De flesta av dem blev kvar över natten. Kvar blev också de få, som i likhet med oss, är "live aboards". Några av de riktigt stora yachterna låg på redden, kanske väntade de på att ägarna skulle kalla. Motorbåtar, stora som små, lämnade ankringsplatsen på kvällen och då glesade det ut. En del återkom dag efter dag, såsom den svarta motoryachten med två ungdomar med besättning. Chartrad eller egen?

Att ankra är inte lätt, vi menar då att hålla avståndet till övriga båtar. Det känner alla till, som ankrat några gånger. Ibland kommer man galet och då är det bara att göra om, tycker vi. Vad de tycker här nere varierar. Vi har slutat bry oss, man kan inte vara vakt hela tiden. Något problem med fästet i detta turkosblå vatten var det inte. Sand, nästan så långt ögat når.

Vi ankrade utanför restaurangen vid den gamla kvarnen. Ville man äta där, hämtades gästerna med jolle från båtarna, ibland några i jollen, ibland betydligt fler. Och då blev det ganska blött.

En bullermatta låg över bukten dagtid. Ett flygplan flög över området dagligen. Framåt kvällen blev det lite ”after beach musik ”på någon båt eller inne från land. Trevligt med ett omväxlande sound.

Några båtar tittade vi lite extra på. Det var den lilla katamaranen, vilken manövrerades utan roder. Vi träffade på den vid Espalmador för fem år sedan. Seglingen och strandlivet hade flyttats någon distans söderut.

Den otroligt vackra segelyacthen/skutan Dolphin, byggd 1953, och renoverad för några år sedan. Högblank! Google berättade att den nu gick i charter, tre hytter, max sex gäster.

Den märkliga franska båten, med killen som sprang naken på däck och tog selfies…

Turistkatamaranen med alla badgäster till stränder längre norr ut.

Världens största segelfartyg, Sailing Yacht A, dök upp en kväll men var försvunnen morgonen därpå. Till vår lycka kom den tillbaka en dag senare. Den är så otroligt ful, men så intressant att titta på. Den är 468 fot lång och stormasten 300 fot. Lär ha kostat 3,3 miljarder kronor och ägs av en rysk miljardär. Senast vi såg den var söder om Capri.

Ing-Marie hade full uppsikt vid sitt skrivbord i sittbrunnen. Ett par blogginlägg producerades under dessa dagar. Varje kväll blev det en ”sundowner”, innan solen gick ner i väster och lugnet lägrade sig för några timmar.

Segling utefter Balearerna.

Formentera, södra Balearerna, turkosblått vatten och många båtar eller fartyg kanske man kan säga. För de är stora. Världens största segelfartyg, hämtat ur en science fiction värld! Hit kom vi för första gången för drygt fem år sedan och nu är det dags att återvända till spanska fastlandet. Därmed ändas sex säsonger av av ett seglingsliv i mellersta och östra Medelhavet. Ja, det är lätt att bli nostalgisk. Men var sak har sin tid och vi ser nu fram emot vår fortsatta kusthoppning utmed den spanska kusten och när hösten kommer, ännu en övervintring i södra Europa.

Vi landade på Vindarnas ö, Menorca, efter vår översegling från Sardinien. Porto Addaya blev vår första ankringsplats, en smal vik på nordöstra sidan av Menorca. Stränderna kantades av tomma sommarhus och längst in i viken låg en marina. Vi ankrade i viken i den svaga vinden. I förhållande till det ganska kyliga vattnet på norra Sardinien, var det varmt med 27 grader i vattnet. Det blev många bad…

Menorca värnar om sina stränder och det turkosblåa vattnet, eftersom det är förutsättningen för öns ekonomi, sommarturismen. Och det finns många badstränder utmed hela ön. Ett perfekt badparadis, ännu inte fullt exploaterat. Neptunigräset, Posidonia oceanica, värnas på populära ankringsplatser genom att bojar är utplacerade. Saknas bojar ska du leta upp ett sandparti vid ankring. Neptunigräset finns i havet, nära kusterna och formar undervattenslivet. Det skyddar stränderna från svall och ger stabilitet i strandlinjen. Genom att det producerar syre och annat organiskt material finns det ett rikt djurliv, samtidigt som gräset också ger skydd för många organismer/fiskar, ex vid reproduktion. Vid stormar slits gräset upp och resulterar i stränder, som inte alltid ser så inbjudande ut. Här på Menorca städas striderna kontinuerligt.

Menorca skiljer sig från sina systeröar. Ön utgörs av en högplatå med några höga berg varav den högsta är lägre än 400 meter. Nu på försommaren har gräset på platån blivit brunt. Men om man besöker ön under april och tidig maj är allt grönt och blommande. Vad hände i vattnet som lockade alla fåglar? Vi gissade på ett stort fiskstim men vet inte...

Dagen därpå beslutade vi att segla vidare utmed Menorcas norra kust, då vi seglade sydkusten österut. Det är inte ofta det är så lätta vindar, som vi hade under de dagar vi var på norra sidan detta år. Oftast blåser en frisk nordvästlig vind, mistralen, som söker sig in i calorna(vikarna) på norra sidan. När vi passerade viken in till Fonells, kom vi ihåg hur det blåste under dagarna där för fem år sedan, när vi hade ett möte med Svante och Nina. Nu hade vi gjort en stor cirkel, när vi åter passerade inloppet. I distans öster om denna punkt, har vi seglat 6350 nautiska mil. Vår beräkning idag är att innan vi når Sverige kommer vi att segla ca 13000 nautiska mil.(Ett varv runt jorden /storcirkel är 21600 nautiska mil.)

Vi fortsatte västerut till Cala Morell. Det var inte långa avstånd mellan calorna utmed Menorcas kust och det passade bra att långsamt glida fram i den lätta vinden. Till och med matlagning fungerade, en ratatouille, inspirerad från vårt besök i Bonifacio. Väl inne i calan var det trångt. Vi gjorde en akterförtöjning inledningsvis, vilken vi kunde släppa, när flera av båtarna åkte vidare senare på kvällen.

Rejäla avspärrningsbojar höll båtar borta från östra delen av calan. Och vi förstod de boende. Klippstranden var väl arrangerad för de som ville bada och simma här. Och solnedgången lyste fint upp den delen av calan.

Här blev vi kvar några dagar och njöt av härliga bad, lugn och ro. Här var det rikligt med fiskstim, fiskar runt 15-20 cm, grå med ett svart band framför stjärtfenan. Så nyfikna när vi skulle bada.

Dags att lämna Morell. Väderutsikterna utlovade frisk nordlig vind och vi gick till staden Ciutadella på västsidan. Liksom förra gången sökte vi oss längst in till den kommunala hamnen. Så trevligt bemötande! Priset, € 50, var rimligt så här i mitten av juni. De som låg på andra sidan betalar € 100 på kajen vid alla restauranger. Där organiserade en privat yacthklubb. Lilla Bonifacio???

Staden var sig lik. Gott om skoaffärer och små restauranger i gränderna.(Och Nina, nu har Håkan bestämt sig…) I marinan träffade vi ungdomarna Toni och Maria, som just påbörjat sitt liv som ”live aboards”. De kom från Mallorca och planerade att segla och arbeta på båten kommande sex månader. Så förväntansfulla! Vi diskuterade de vattenproblem som Mallorca stod inför. Tre miljoner turister sommartid, en miljon på vinterhalvåret satte sina spår. Någon begränsning var politikerna inte intresserade av att införa enligt Toni. Vattenbristen har vi läst om på många platser…..

Väderprognosen berättade om friska nordvindar och vi hakade på. En frisk undanvindssegling var länge sedan. Efter 45 distans ankrade vi I Porto Colon på Mallorcas ostkust. Strax efter vår ankring kom den svenska segelbåten La Vie in och ankrade bredvid. Det blev ett härligt möte med två svenska ungdomar, som lämnat Sverige i oktober 2016 och som planerade för ett liv i Medelhavet. Trevliga pratstunder om deras erfarenheter på väg utmed Europas västkust under vintern och våra erfarenheter av Medelhavet. Lycka till Ulrika och Joel! Så mycket härligt ni har framför er.

Alicia och Martina! Har ni sett vilken häftig rutchkana, som fanns på båten.

Vi hade planerat att under några dagar vistas i naturreservatet Cabrera, den lilla ön sydost om Mallorca. När vi ringde och skulle boka boj, var vi tyvärr för sent ute. Här tillåts inte eget ankare. Istället fick vi segla nära på vår färd söderut. Säkert fint att vandra i det karga landskapet. Men vi tröstade oss med att landskapet var bekant från våra resor i Skottland och norra Sverige. Fast visst var det lite av en besvikelse att inte komma dit. Det var ju ett av sommarens mål.

Nu fick vi fokusera framåt. Seglingen från Porto Colon blev lite häftigare, än vi tänkt oss. Frisk nordostlig vind och ganska grov sjö inledningsvis. På Mallorcas ostkust låg båtarna i lä inne i calorna. Så småningom avtog vind och sjö och seglingen förbi Ibiza till Formentera slutade med motorgång under några timmar, innan vinden återvände strax föresoluppgången och det blev dags att ankra.