söndag 30 april 2017

Peloponnesos värd en semesterresa.


Peloponnesos är den stora landmassan i sydvästra Grekland, som genom Korintkanalens tillkomst i slutet av 1800-talet, blev en stor ö. Landskapet är varierande med klippig kust och långa sandstränder, bördiga dalgångar, böljande höjder och bergsområden med vild och otillgänglig natur.
Andra hälften av 1900-talet, speciellt efter andra världskriget och det grekiska inbördeskriget i slutet av 40-talet, blev en svår tid för människorna som bodde på Peloponnesos. Få turister, fabriker slog igen och många bestämde sig för att utvandra. En av dem var Theodor Kallifatides, vars böcker skildrar miljöer från Grekland. Peloponnesos blev Greklands fattiga hörn. Men idag ser det annorlunda ut. Turismen blomstrar. Även att inte charterturismen kommit hit fullt ut, har många som turistar på egen hand definitivt gjort det. Här finns Greklands finaste vinterklimat sägs det, något som golfentusiaster säkert upplevt. Den grekiska solkusten ligger på den sydvästra delen med milslånga stränder i anslutning till små städer och byar.
Vi seglade utmed södra och västra kusten av Peloponnesos under en vecka i slutet av april. Vi kom till Monemvasia på sydöstra spetsen i gråväder och lämnade i strålande sol.
Att runda Cape Maleas blev helt odramatiskt efter alla skräckhistorier vi läst om detta Medelhavets Kap Horn. Vinden var svag, lite dyning låg sedan tidigare dagars blåst, så våra planer att ankra vid badparadis Elafonisos några distans efter uddenfick revideras. Dessutom var badtemperaturen inte särskilt lockande....
Vi fick en bra resa, en del segling men också mycket motor runt de andra två uddarna. Här rundar vi Cape Tainaron/Matapan, den mellersta av de tre uddarna.
Vi stannade för övernattning i Porto Kayio norr om Cape Tainaron. Det var en idyllisk plats med böljande kullar och bergssluttningar. Vi väcktes abrupt av dyning som rullade in i viken. Den nordostliga vinden, som vi saknat dagen innan, var nu på plats och vi lättade snabbt ankar.
Tyvärr stod sig inte vinden så länge, utan det blev åter motor några timmar. Vinden återkom från sydost. Den ankring vi tänkt oss utanför den lilla staden Methion vid den västra udden av Peloponnesos, fick vi välja bort pga den frisk sydostliga vinden och dyning, som svepte in på ankringsplatsen.
Vi förtöjde istället i marinan i Pilos, sex distans norrut, en av de mindre charmiga båtförvaringsplatser vi besökt här i Medelhavet. I bukten utanför marinan hade slaget vid Navarinon ägt rum på 1800-talet mellan den turkiska flottan och den engelska. Idag är bukten med sina sandstränder och med närheten till det lite fashionabla Pilos ett uppskattat semester område.
Vårt sista stopp på Peloponnesos blev Katakolon, varifrån vi tåg tåget till Olympia. I Katakolon delar båtar och husbilar kaj. Trevligt med en pratstund med husbilsfolket. Staden lever enbart på att kryssningsfartyg lägger till i hamnen, för att en del passagerare åker till Olympia. Men lite tid blir det för besök i stadens affärer, som öppnar upp vid dessa tillfällen.
Det är märkligt att färdas över hav på mer än 2000 meter djup och bara några mil i sydvästlig riktning ha djup, som uppmätts till 4220 meter, samtidigt som berget Profitis Elias reser sin snöklädda topp i nordost på 2500 meters höjd över havet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar