Utflykt på Kreta.

Efter en vecka i vinterhamn, hyrde vi bil och for iväg med Carl och Melanie på en veckoutflykt. Vädret på Kreta kan vara fint både i oktober och november. Dock "stänger Kreta ner", då de flesta turister lämnar ön under oktober.

Vårt första mål var Chania, välkänd stad för många svenskar. Vi fick parkera utanför den gamla staden och leta oss fram till vårt lilla hotell.

Den gamla stadsdelen, omsluten av havet i norr och murar i öst och väst, var charmig. Här trängdes affärer och restauranger i de smala gränderna. Utmed kajen i hamnen lockade restaurangerna med traditionella grekiska rätter. Chanias småbåtshamn såg välordnad ut med mooringlinor och bryggor. Den långa piren, som skydd mot havet, avslutades med en vacker fyr.

I hamnen låg marinmuseet. Vi möttes av en modell av Chania från 1500-talet. Filmer och målningar berättade om Balkans historia från sent 1800-tal och framåt, där Kreta oftast varit en bricka i historien. Så mycket vi inte vet om vår historia... Modeller av moderna fartyg fanns också.

Gramvoussahalvön, nordvästra delen av Kreta, var stenig och steril. Det tog oss ca en timme att med bil ta oss till nordvästra delen av halvön. Där fanns en liten parkeringsplats, där vi kunde klämma in oss. Vi hade tur. När vi åkte därifrån passerade vi många parkerade bilar utmed vägen.

Efter en stunds vandring öppnade sig den grunda bukten med småöar som bildade en härlig lagun. Trappor tog oss ner till en härlig sandstrand. Här fanns parasoller utplacerade och här var vattnet klart och turkosblått.

Orkade man inte gå fanns möjlighet med åsnetaxi. Eller en turistbåt från Kissamou.

Kreta är liksom de flesta öarna i Egeiska havet bergig. Vi körde på småvägar in i vackra dalar med uppodlade platåer. I byarna satt ofta kvinnor utanför sina hus och männen på caféer.

Lammgamen är tämligen vanlig här och vi kunde beundra segelflygning med hjälp av termiken.

Så kom vi till den västra delen av sydkusten. Här stupade bergen på vissa ställen rakt ner i Libyska havet och lämnade bara utrymme för några få byar. Vårt mål var den lilla idyllen Loutro, som låg i en skyddad vik med en rundad strand och små vita hus med blå fönsterluckor. Besökares "dröm" om en riktig grekisk by...

Motstridiga uppgifter om vilka möjlighet vi hade att ta oss dit. Det fick bli en båttur, då det redan var lunchtid, när vi anlände Sfakion, varifrån båtar utgick. Inte många passagerare på den båten. Möjlighet att vandra till Loutra fanns, men vi bedömde att vi var sena och solen gassade på bergssidan, där stigen slingrade sig. Och bilvägen, som fanns på vissa kartor, var inte aktuell.

I anslutning till Loutro och Sfakion fanns många vandringsleder och en hel del övernattningsmöjligheter. Den välkända Samariaravinen ligger väster om området. Vi valde den mindre kända Imbrosravinen. Trevligt att inte behöva gå på led. Imbrosravinen är också kortar och mer tillgänglig, sedan vägen byggts mellan Rethymnon och Sfakion.

Vi lämnade bilen vid en taverna i södra delen av ravinen och "King of the road" körde oss till den norra delen av ravinen. Vi tog god tid på oss och även här kunde vi beundra de stora fåglarna, som svävade över ravinens norra del.

Efter några kilometer smalnade ravinen och vi passerade mellan höga klippväggar. Bilder ger inte full rättvisa av det mäktiga landskapet vi upplevde. Men vi alla var flitiga fotografer och har sammanställa våra intryck med följande bilder.

Efter åtta kilometer och en höjdskillnader på 580 meter nådde vi den södra delen av ravinen och en utmärkt sfakionpaj väntade på oss i tavernan. I slutet av oktober stänger tavernan och familjen tar sig an sina olivodlingar. Oliver skördas i november och under vintern är det hårt arbete att ta hand om skörden. Även biodling ingick i familjens självhushåll.

Vi tillbringade några nätter på det nybyggda lägenhetshotellet i närheten av borgen vid Frangokastello. Borgen ligger på den platta strandremsan som finns öster om Sfakia. Kring borgen finns en blodig historia och kvar idag är enbart borgens murar.

Vi anar en utbyggnad av regionen i söder. Här finns fina sandstränder och små oförstörda byar. Landskapet är dramatiskt. Redan idag lockar området turister med intresse för vandring eller en stillsam vistelse i solen.

Getter och får på vägarna var vanligt. Nedan fårskock korkade fullständigt igen vägen. Men med hjälp av flockens vallhund tog vi oss igenom. (Hundens bruna huvud syns i fårskocken.)

Berget Idi är det högsta berget på Kreta med en höjd av 2456 m. I anslutning till berget beskriver olika turistguider sevärdheter man inte bör missa. Vi riktade in oss på små byar i vackra dalsänkor. Amaridalen var ett sådant exempel. Vi var inte överdrivet imponerade, kanske p.g.a. molnigt väder och vi har sett det förut... Lägre öster ut på sydsidan körde vi igenom några nämligen intetsägande småstäder innan vi tog oss norr ut mot Heraklion och Agios Nikolaos.

Sista dagen med bilen körde vi till nordöstra udden av Kreta. I England är stränderna runt Vai välkända med områden av palmer. Vägen till Vai var underbart vacker på slingrande bergssidor och genom små byar. Tyvärr motsvarade inte stränderna vid Vai vår förväntan. Men Kretas hittills godaste lunch intogs på restaurang Hellas' i Palekastro. Vegetariskt med många smårätter.