Licata

Under några dagar bekantade vi oss med Licata. Här fanns en ny marina, Marina di Cala del Sole, med tillhörande lägenhetsområde. På hemsidan gör man reklam för detta stora projekt. Nåja, så långt kommet var det väl inte, enbart två pontoner var färdigställda, 10 % av vad hemsidan visar och många outhyrda butikslokaler, som ännu inte fått fönster och dörr. Fyra lägenheter var färdiga, resten av husen var påbörjade och befanns färdiga i olika stadium. Men marinaområdet var mycket välordnat och fräscht. Gräsmattor och palmer gav området en trevlig atmosfär. Vi hamnade på säsongens stabilaste pontonbrygga samtidigt som en brittisk och en fransk båt förtöjde. God support från marinapersonalen vid förtöjning. De hade för övrigt mött upp i sina ribbåtar så snart vi rundat in vid vågbrytarna. Sedan blev det elbil för incheckning på marinakontoret. Tre båtar att registrera. Det tog tid. Men kaffe i små koppar lättade ju upp. Och därefter, när allt var klart, alla broschyrer om marinan, Sicilien och Licata med omgivningar var utdelade, blev det skjuts tillbaka. Nu hade flanörerna lagt beslag på området och de två restaurangerna i marinaområdet var fullbelagda.

I anslutning till marinan låg ett köpcentrum med en stor välsorterad livsmedelsaffär. Det tyckte vi om.

Licata, en gammal stad med många trånga gränder. Italienskt charmigt, slitet och skräpigt. Man vänjer sig snabbt. Mycket bilar och skotrar så snart vi lämnade marinaområdet. På västra sidan floden låg den äldre delen, på östra sidan floden den något nyare. Men stränder för bad och turism samt de lite mer exklusiva delarna av Licata låg väster om berget, som dominerade stadsbilden.

En enorm kyrkogård med många, stora mausoleum samt gravar täckte slänten upp mot den gamla borgen på höjden. Många barer i staden, men få kvinnliga gäster. Här dominerade den manliga befolkningen på ett sätt vi inte sett tidigare.

Dags att titta lite närmare på borgen. Kartan gav inte mycket ledtråd, hur vi skulle ta oss upp. Men vi klättrade i trappor i de smala gränderna, där de boende tittade på oss och sa Buona serra, när vi gick förbi. Värre var det med hundarna, som skällde argt lite här och där. Plötsligt kom vi inte längre. Återvändsgränd. Men då öppnades grindarna och ut kom en yngling och undrade vad vi gjorde där. Vi leta efter borgen, sa vi. Han skrattade, ruskade på huvudet, funderade och så sa han, kom… Genom hans mystiska ägor med skällande hundar och vindlande stigar tog han oss till andra sidan området, låste upp en ny grind och släppte ut oss i nya gränder och pekade ut riktningen. Utmed vägen mot borgen satt en kvinna och nickade glatt, jo ni är på rätt väg. Pust, pust vi kom upp till en kyrka. Jo då, sa männen, som stod på trappen, följ stigen uppåt. Och äntligen var vi högst upp. En fantastisk utsikt och en fin borg. Men tyvärr stängd. Vi tog en något bekvämare, men brant väg ner, passerade kyrkogården, som också var låst och snart var vi nere i staden. Vi tyckte att vi varit med om ett litet äventyr.

I Italien är det relativt billigt att köpa ett sim-kort för Internet. Just nu använder vi ett ”månadskort” på fem Gb, men vi har också kompletterat med ett ”årskort”. Det inhandlades i Licata under mycket prat och skratt. Försäljaren pratade inte engelska men så lägligt; en kund kunde stötta med sitt ordförråd av engelska. Så mycket hjälpsamhet och så många skratt och leenden vi är med om, när vi ska göra oss förstådda….